Vårkänslor...
Så seg...
Har haft en riktigt bra dag för övrigt... Mös med familjen på morgonen, sen iväg till stallet för en lång och mysig uteritt med Jensan i det underbara vädret... Har verkligen känts som en riktig vårdag så seretonin förråden har definitivt fyllts på. Hoppas jag och E får lika trevligt väder imorgon eftermiddag när vi ska ge oss ut.
Nej nu ska jag och Bella ta och dra oss hemåt för ikväll...
Brev från läkaren...
"Bäste Jennie
Som väntat visar provsvaren att du bör äta din medicin för ämnesomsättningen, men då du inte hade ätit av din medicin så var det omöjligt för mig att bestämma hur hög dos du ska äta. Jag hoppas därför att du började äta din medicin efter besöket här och så är du välkommen tillbaka för ny provtagning om sex veckor."
Ha ha ja ja han hade rätt och jag hade fel... Inte särskilt förvånad egentligen men men....
Seg idag...
Ska egentligen jobba kväll i Vivalla ikväll men Eila har fått tandläkartid idag för att de ska titta på tänderna hon slog sönder i fredags i skolan så jag fick ta vård av barn istället. Fanns bara en akut tid på eftermiddagen och då blir det för sent för att hinna med jobbet så då fick det bli så... Får hoppas att det ser bra ut och att tänderna har överlevt smällen för annars blir det inte roligt för henne... Hon som är så rädd...
Ännu en helg har passerat förbi...
Ni vet hur det kan vara när man har mycket runt omkring sig... Tiden och dagarna passerar förbi så fort att man själv inte hinner med i samma takt. Eftersom detta tillstånd är mer regel än undantag för mig så reagerar jag normalt sett inte på att tiden flyger iväg men den här helgen har verkligen bara "svischat" förbi...
Var sjätte vecka så infaller det att jag både arbetar samt har mina pass i stallet vilket resulterar i att jag spenderar näst intill ingen tid alls hemma med min familj. Den här helgen som varit är naturligtvis just den helgen och idag är det måndag och jag känner mig helt uttömd och väldigt trött. Till råga på allt så har min bästa vän avslutat ett väldigt långt förhållande vilket har inneburit en massa stödtid för henne, både via telefon, umgänge och i tankar... Inget som jag klagar på för hon är en av de viktigaste personerna i mitt liv men det är ju en bidragande orsak till min trötthet så klart. Känner mig mest som en liten trött blöt fläck idag... Och så saknar jag mina barn... Får suga i mig massor med kramar och pussar den här veckan för att väga upp efter helgen som varit...
Känsliga läsare varnas...
Det finns alltid olika typer av personligheter på varje arbetsplats... Det finns den där pratglada, skitsnackaren, den nervösa, den suckiga osv... Ungefär som snövit och de sju dvärgarna...
Jag har ju två arbetsplatser som jag arbetar på och därmed också en hel del arbetskamrater... Eftersom min ena arbetsplats är inom vården så tror jag att de flesta skulle tro att de flesta kärringarna befinner sig där men ack så fel man kan ha... Den största kärringen finns kontoret och är till råga på allt en karl!
Nu är det ju så att alla kan inte tycka om alla och den här människan formligen avskyr mig utav den ena eller andra anledningen. Jag är inte särskilt intresserad på att ta reda på varför. Men just på grund av detta så spenderar han all sin "fritid" och även annan tid när han är på kontoret för att prata skit eller fälla dumma kommentarer om mig. Det kan vara allt ifrån hur jag pratar, hur det ser ut på skrivbordet när jag sorterar papper, att jag röker osv... Ja helt enkelt allt som han kan hitta på att irritera sig på när han behöver lätta på trycket.... Men han är en sån jävla kärring att han inte säger ett ord till mig om det utan är sååå trevlig mot mig och hejar glatt när jag kommer eller går... Det här är alltså en vuxen man med vuxna barn som inte ens kan stå för sina åsikter utan springer runt som en annan skvallertant och vräker ur sig skit bakom ryggen på mig!
Jag trodde gubbar blev gubbsjuka när dom blev gamla, inte att de skulle förvandlas till kärringar...
Mattes älskling
Kände bara att jag ville lägga upp en bild på älsklingen...
Så...
JAG BLIR GALEN!!!!!!
Läkarbesök...
Jahapp så tog jag mig väl äntligen iväg till min läkare idag för att ta de årliga proverna för att se om min medicin fungerar som den ska. Jag var så nervös redan när jag var på väg dit med tanke på vad jag inte gjort de senaste veckorna, dvs inte ätit min medicin alls.
Så där står jag inne i undersökningsrummet och väntar på min läkare medan jag febrilt försöker komma på hur jag ska börja förklara mig så att han inte blir arg... Och ja jag vet att jag är vuxen men ibland känner man sig väldigt liten...
Ja ja så kommer han in och tittar så där "under lugg" på mig som tydligt visar att han väntar in mig innan han tänker säga något.... Och jag börjar som mitt i en mening...
- Ja jag vet att jag inte har varit här och tagit blodproverna innan, men jag tänkte jag skulle prata med dig först...
Han är fortfarande tyst och tittar frågande på mig...
- Jo du förstår jag kände mig så trött så jag har inte tagit medicinen på 3 veckor för att se om det skulle bli bättre och så tänkte jag att jag skulle berätta det för dig innan jag tog proverna...
Han säger fortfarande ingenting men nu ser jag klart och tydligt att han börjar bli lite frustrerad...
- Och jag vet att du kommer skälla på mig nu och jag vet egentligen inte varför jag gjorde så här men jag tänkte att det kunde vara värt ett försök...
Äntligen ett svar...
- Jag brukar väl inte bli arg?
- Nej men ja jag vet att det kanske var lite dumt...
Min läkare tittar på mig och tittar lite i mina papper som för att se om det står någonstans att jag är förståndshandikappad eller helt enkelt bara totalt blåst... Trots att han egentligen borde vara van vid mina konstiga resonemang då jag ändå gått hos honom i 10 år nu... Sen säger han med en suck...
- Ja men Jennie, du vet att trötthet är symptom på att du får för lite medicin och inte för mycket så egentligen kanske du borde ökat upp dosen istället för att sluta med medicinen...
- Ja men... då börjar jag idag igen då...
Fy faan ibland undrar jag om mina hjärnceller försvinner ut med andningen...
Jag är väl ett pucko...
Okej så långt allt bra jag ringer runt och alla svarar och småpratar en liten stund så där som man gör när man har barn i samma klass...
Två samtal kvar.. Jag ringer det första och ingen svarar... Jag ringer nästa och ingen svarar men då har de telefonsvarare så jag talar in på den... Det tutar i luren att någon är på andra linjen...
- Ja det är Jennie
- Ja men tja du ringde...
Jag har ingen aning om vem jag pratar med...
- Ja hej jag skulle bara säga att Eila har åkt på kräksjukan så vi får skjuta på kalaset till nästa helg...
- Ja ja vad tråkigt.. ja ja men då får vi köra nästa helg istället...
Jag vet fortfarande inte vem jag pratar med och tankarna flyger runt i skallen på mig...
Vi fortsätter småprata en bra stund varpå jag försöker sända ut diverse frågor för att få lite hjälp på traven för att komma på vem f*n jag pratar med...
En kvarts samtal senare och jag vet fortfarande inte vem jag pratar med...
- Ja men då ses vi nästa vecka istället...
- Ja ni får krya på er så ska jag kakla vidare....
Jag lägger på luren...
- Eila vem är det som renoverar hemma och har en sommarstuga??!! Frågar jag lätt desperat.. Vem fan är det jag ska ringa nu då och vem är det jag har pratat med??...
Allt hade ju varit lätt löst om jag hade svalt min stolthet erkänt att jag är ett pucko och bara slängt ur mig en enkel fråga... "Vem är det jag pratar med?"
Men nej då inte jag inte.. Jag ska göra det svårt för mig och försöka lista ut det på egen hand och vad blev resultatet... Jo nu sitter jag här som ett fån och vet inte vem jag ska ringa, eller vad jag ska säga om personen jag redan pratat med svarar när jag ringer...
"Hon ser som en hök"
Nu är det ju så att min äldsta har en tendens att bli ganska rädd när det handlar om läkarbesök, tanläkarbesök osv... Så hela morgonen innan besöket har jag informerat henne grundligt om vad som kommer hända när de droppar ögondropparna i ögonen för att hon ska vara förberedd på att hon skulle se riktigt dåligt i några timmar.. Jag har också förklarat att det inte är något farligt alls och att vi MÅSTE göra på det här sättet för att vara säkra på att det blir rätt på ögonundersökningen... Ja ja nog om det.. Vi kom iväg dit, de gjorde synundersökningen som inte visade på några synfel, droppade dropparna vartefter vi fick vänta en timma på nästa undersökning...
In på nästa undersökning och läkaren utbrister.. "Hon har inga problem med synen, inte ett enda synfel, hon ser som en hök". Så jag har spenderat två timmar på ögonkliniken och en halv dags terapisamtal med Eila för att få veta att hon ser hur bra som helst.. *S* Men men nu vet vi det i allafall... Så nästa gång läxan ska göras och hon klagar över att hon har ont i ögonen så är hon helt enkelt bara trött i huvudet... Jag får väl bli bättre på att dela upp läxorna så hon inte behöver ta allt på en gång så som jag gjorde/gör när jag pluggar... ;o)