Trött...

Jag är så j*la trött på skitsnack!! Vad är det med oss tjejer som gör att vi bara måste snacka ner andra hela tiden? Det spelar ingen roll i vilket sammanhang eller bland vilka människor, finns det tjejer så finns det skitsnack!
Är vi fostrade till att tävla med varandra eller formas vi av folket runtikring oss till att bete oss lika illa som resten gör?

Känns som man måste gå med hörselskydd och skygglappar för att kunna stänga skiten ute för inte mår man bra av att höra detta konstanta nerklankandet på omvärlden. Jag såg ett avsnitt av "How I met your mother" i helgen (mitt vanliga fördriva tiden på morgonen program lördagsmorgnar), där hade en av killarna gjort ett huvudskydd för att han inte skulle veta vilka som vunnit superbowl... Han såg nästan inget och han var helt dövad. Ibland önskar man att man hade en sån när snacket börjar gå runt... Om inte annat för att visa vad jag tycker om det!!

Och så undrar folk varför jag hellre umgås med djur...

Ja... om dom nu mot förmodan skulle snacka skit så skulle jag iallafall inte förstå det! ;o)

Terapi

Morgonprommis

För matte och Troja...

Morgonprommis

Alla ska inte blogga

... Vem ska blogga egentligen?
Vem har något intressant att dela med sig av som just Du eller Jag vill läsa? Vem bestämmer vad som är intressant? Är det Du, Jag eller Allmänheten... eller kanske rentav den som skriver?
Jag håller på det sistnämnda. Jag väljer vad Jag vill/behöver skriva om och sen väljer Du om du vill läsa. Vill du inte det så låt bli. Fastnar du trots allt på min sida så hoppas jag att mina ord och mitt liv kan roa eller rentav kanske oroa dig en stund... Kommer du tillbaks hit är det skoj, om inte så fick jag ändå in ett ord i den långa romanen som är ditt liv.

Jag behöver skriva... Jag väljer att skriva här. Jag behöver få ur mig mina tankar, känslor och åsikter någonstans och då för det bli här...
Varför?... Ja... Varför inte?

Just nu mår jag... Ja hur mår jag egentligen... Jag är ledsen...
Ibland är jag så ledsen att jag har svårt att andas för att jag har sånt tryck över bröstet. I förrgår grät jag så hysteriskt att jag började kräkas för att jag inte fick luft...
Men... Mitt i all ledsamhet så känns det bra, jag börjar så smått "känna" igen... Det här locket som legat på löses sakta men säkert upp...
Jag är inte domnad längre. Det är så oerhört tufft just nu men jag ska ta mig igenom det här också. Det är på tiden att jag börjar bearbeta allt som hänt och anledningen till att jag mår så här så att jag kan gå vidare med mitt liv.
Jag måste gå vidare med mitt liv.. Jag måste ändra hela mitt tankesätt.. Ja ändra hela mig... Hela mig själv, min kropp och min själ.. så att jag orkar...

Jag är arg.. Jag är så ARG att jag skulle kunna skrika rätt ut! Arg för hur han behandlade/behandlar mig, men framförallt arg på mig själv för att jag lät honom..
Jag lät honom trycka ner mig, jag lät honom trampa på mig, såra mig och bedra mig om och om igen... OCH dessutom lät jag honom övertyga mig om att det var MITT eget fel!

Nu får det vara nog! Det är så många år sen nu att det är på tiden att jag blir mig själv igen.