Störd men ganska rolig ändå

Ni vet hur det kan vara när man har mycket runt omkring sig... Tiden och dagarna passerar förbi så fort att man själv inte hinner med i samma takt. Eftersom detta tillstånd är mer regel än undantag för mig så reagerar jag normalt sett inte på att tiden flyger iväg men den här helgen har verkligen bara "svischat" förbi...

Var sjätte vecka så infaller det att jag både arbetar samt har mina pass i stallet vilket resulterar i att jag spenderar näst intill ingen tid alls hemma med min familj. Den här helgen som varit är naturligtvis just den helgen och idag är det måndag och jag känner mig helt uttömd och väldigt trött. Till råga på allt så har min bästa vän avslutat ett väldigt långt förhållande vilket har inneburit en massa stödtid för henne, både via telefon, umgänge och i tankar... Inget som jag klagar på för hon är en av de viktigaste personerna i mitt liv men det är ju en bidragande orsak till min trötthet så klart. Känner mig mest som en liten trött blöt fläck idag... Och så saknar jag mina barn... Får suga i mig massor med kramar och pussar den här veckan för att väga upp efter helgen som varit...

Jahapp så tog jag mig väl äntligen iväg till min läkare idag för att ta de årliga proverna för att se om min medicin fungerar som den ska. Jag var så nervös redan när jag var på väg dit med tanke på vad jag inte gjort de senaste veckorna, dvs inte ätit min medicin alls.

Så där står jag inne i undersökningsrummet och väntar på min läkare medan jag febrilt försöker komma på hur jag ska börja förklara mig så att han inte blir arg... Och ja jag vet att jag är vuxen men ibland känner man sig väldigt liten...

Ja ja så kommer han in och tittar så där "under lugg" på mig som tydligt visar att han väntar in mig innan han tänker säga något.... Och jag börjar som mitt i en mening...

- Ja jag vet att jag inte har varit här och tagit blodproverna innan, men jag tänkte jag skulle prata med dig först...

Han är fortfarande tyst och tittar frågande på mig...

- Jo du förstår jag kände mig så trött så jag har inte tagit medicinen på 3 veckor för att se om det skulle bli bättre och så tänkte jag att jag skulle berätta det för dig innan jag tog proverna...

Han säger fortfarande ingenting men nu ser jag klart och tydligt att han börjar bli lite frustrerad...

- Och jag vet att du kommer skälla på mig nu och jag vet egentligen inte varför jag gjorde så här men jag tänkte att det kunde vara värt ett försök...

Äntligen ett svar...

- Jag brukar väl inte bli arg?

- Nej men ja jag vet att det kanske var lite dumt...

Min läkare tittar på mig och tittar lite i mina papper som för att se om det står någonstans att jag är förståndshandikappad eller helt enkelt bara totalt blåst... Trots att han egentligen borde vara van vid mina konstiga resonemang då jag ändå gått hos honom i 10 år nu... Sen säger han med en suck...

- Ja men Jennie, du vet att trötthet är symptom på att du får för lite medicin och inte för mycket så egentligen kanske du borde ökat upp dosen istället för att sluta med medicinen...

- Ja men... då börjar jag idag igen då...

Fy faan ibland undrar jag om mina hjärnceller försvinner ut med andningen...